I april 2019 fick vi en lag i Sverige som säger att fakturor som är till följd av en offentlig upphandling måste skickas elektroniskt.
Det är en bra lag som påskyndar en sund och nödvändig digital utveckling både i Sverige och inom hela EU där den – utifrån lagt EU-direktiv – också är implementerad.
Men lagen vore ännu bättre om den följdes.
Det är mer än tre år sedan som paragraf 2018:1277 (lagen om elektroniska fakturor till följd av offentlig upphandling) instiftades av en samstämmig riksdag. Inkörningsperioden borde således vara över för länge sedan och efterlevnaden mangrann i det här läget.
Men situationen är en annan. Ett talande exempel är uppgifterna från Mercell Upphandlingskoll som visar, häpnadsväckande nog, att flera kommuner, regioner och myndigheter fortfarande upphandlar skanning och tolkning av pappers- och PDF-fakturor.
Bara i år har det publicerats minst åtta sådana upphandlingar. Eftersom avtalstiden ofta är upp mot fyra år innebär det i teorin att vi har upphandlande myndigheter som räknar med att ta emot pappers- och PDF-fakturor fram till 2026. Mängden är också så stor att behovet av extern aktör är oundvikligt. Med andra ord: fortsatta högar med fysiska fakturor är att vänta.
Högar som går totalt stick i stäv med lagkravet.
Hoten om påföljd tycks dessutom vara helt tandlösa. DIGG, Myndigheten för digital förvaltning, uppger skriftligen att de tar emot anmälningar vid överträdelse av e-fakturalagen och att eventuella förelägganden kan kopplas till ett vite. Även i övergångsbestämmelserna för lagens genomförande, publicerade av Sveriges Riksdag, påtalas möjligheten att föreläggande får förenas med vite.
Trots detta fortsätter det att trilla in pappers- och PDF-fakturor hos kommuner, regioner och myndigheter. Uppenbarligen tycks det vara lättare att slentrianmässigt göra som man brukar än att kungöra vad lagen faktiskt säger.
Hur kan det bara passera förbi? Vem ansvarar för tillsynen? Förekommer det ens kontroller från en ovanliggande instans?
Simon Strandell
Det här tröga tempot på digitaliseringsresan duger inte. Lagen var knappast tänkt som en formell skrivning utan relevans. Tvärtom skulle den inneburit slutet för inkommande pappers- och PDF-fakturor till offentlig sektor. Vi skulle i stället snacka automatisering, digitalisering, ja, 100 procent e-faktura helt enkelt.
Eller säg så här: I och med lagens införande är första steget avklarat i en process där obligatorisk e-faktura från offentlig sektor borde bli steg nummer två och obligatorisk e-fakturering mellan alla företag steg tre.
Nej, det behöver sannerligen gasas med en helt annan hastighet. Nästa EU-direktiv väntar runt hörnet. EU-kommissionen kommer den 16 november i år att presentera sina slutsatser gällande utredningen “Mervärdesskatt i den digitala tidsåldern”. Det är handlingsplanen som tillkommit för att modernisera kraven på momsrapportering. I slutet av 2024 eller allra senast 2025 förväntas samtliga EU-stater ha implementerat en lösning som betyder att fakturorna fortsättningsvis måste realtidsrapporteras till landets skattemyndighet. Detta för att åstadkomma en bättre momskontroll.
Ju längre vi accepterar en problematik med bortslarvad moms, evighetslånga betaltider, manuella handläggningar som kostar åtskilliga skattekronor, och så vidare, desto svårare blir det att leva upp till det som förväntas av oss.
Digitaliseringen behöver snabbas på.
E-fakturan är motorn i det arbetet. Den får inte puttra på halvfart. Vi kan bättre!
Simon Strandell, försäljningschef, InExchange.
