En kvalificerad uppskattning visar att den offentliga sektorn direktupphandlar för mellan 150 och 200 miljarder kronor per år.
Det finns inga krav i upphandlingslagarna för hur en direktupphandling ska gå till.
Upphandlingslagarna innehåller däremot krav på att upphandlande myndigheter ska ha riktlinjer för direktupphandling och att direktupphandlingar ska dokumenteras. Men inte ens dessa regler efterföljs i många fall.
Vi har sedan en tid tillbaka fört en löpande dialog kring offentlig direktupphandling med över 100 upphandlare i enskilda möten och därtill ordnat seminarier där över 200 upphandlare och upphandlingschefer deltagit. I våra samtal framträder en tydlig bild som är gemensam för alla kommuner, regioner och myndigheter: bristande eller ingen konkurrensutsättning, utebliven dokumentation och avsaknad av hållbarhetskrav, oberoende av storlek. I de fall där kommuner och andra försökt åtgärda problemen har svaret ofta blivit centraliserade ramavtal över många år, vilket i sin tur missgynnar mindre leverantörer och hämmar mångfalden.
Dessa erfarenheter stöds av en rapport från revisionsbyrån KPMG från förra året som slog fast att cirka 50 procent av direktupphandlingarna inte följde reglerna. Mörkertalet är mycket stort då 80 procent av inköpen görs direkt av verksamheten och många gånger vet inte ens inköpsenheten vad som beställts. Det innebär att andelen felaktiga direktupphandlingar sannolikt är ännu högre.
Det gängse förfarandet för en direktupphandling är fortfarande att någon i verksamheten mailar eller ringer till sin favoritleverantör och ber om en prisuppgift på tjänsten eller produkten. Därefter läggs beställningen in i ett ordersystem. Det andra alternativet är att direktupphandlingen görs av upphandlingsenheten och då finns det oftast viss dokumentation och de har i flera fall konkurrensutsatts. Men fortfarande finns ingen heltäckande statistik över hur mycket som direktupphandlas och hur mycket som dokumenterats eller utsatts för den tänkta konkurrensen.
Systemet är helt enkelt inte uthålligt och definitivt inte i samklang med lagstiftarens intentioner.
Att inte dokumentera och konkurrensutsätta direktupphandlingar drabbar skattebetalarna hårt. Uppemot 200 miljarder av våra gemensamma medel redovisas många gånger inte korrekt och används utan den konkurrensutsättning som är normalt i alla andra fall. Och det tillåts fortsätta år ut och år in, förmodligen för att varje enskild direktupphandling är så liten; gränsen för direktupphandling är enligt LOU 700 000 kronor.
Inte bara skattebetalarna drabbas. Alla de företag som hoppas på att tävla på lika villkor om att vinna de offentliga affärerna är också förlorare på ett system som saknar transparens och lika villkor. Det innebär att vi skattebetalare får betala en högre kostnad med en lägre kvalitet på de produkter och tjänster som det offentliga direktupphandlar.
Därtill saknas alla former av hållbarhetskrav i dessa upphandlingar, vilket onekligen är anmärkningsvärt i och med att hela samhället nu genomgår en omställning till en mer hållbar utveckling. Därtill: då det inte krävs/finns någon dokumentation eller konkurrensutsättning går det heller inte att utesluta visst mått av korruption vid dessa affärer.
Med anledning av detta ställer vi fyra frågor:
- Hur tänker Konkurrensverket, som har ansvaret för att utöva tillsyn i frågan, se till att även direktupphandlingar i realiteten omfattas av dokumentation och konkurrens på lika villkor som är gängse i alla andra offentliga upphandlingar?
- Hur tänker Upphandlingsmyndigheten kring avsaknaden av hållbarhetskrav i offentliga direktupphandlingar?
- Hur ser Riksrevisionen, som har översyn över att skattemedel används på bästa sätt, på att upp emot 200 miljarder kronor årligen används med dessa brister i transparens och utan lika villkor, med risk för korruption som resultat?
- Hur ser riksdagens ledamöter i allmänhet, och Näringsutskottet i synnerhet, på dessa brister i hur svensk offentlig upphandling fungerar i praktiken?
Direktupphandlingar är ett viktigt och angeläget instrument, både för de offentliga uppköparnas möjligheter att flexibelt hantera mindre och lokala inköp, men också som ett sätt för mindre och medelstora företag att kunna leverera till den offentliga sektorn utan att ta för höga risker.
Det är dags att rensa upp i detta systems avarter. Det borde vara helt orimligt att hålla fast vid ett system som omsätter upp emot 200 miljarder per år utan transparens, utan lika och schyssta villkor, utan hållbarhetskrav och med möjlighet till korruption. I stället bör systemet konstrueras för att främja en mångfald av mindre aktörer i öppen konkurrens och med tydliga mål när det gäller hur denna marknad ska fungera. Vägen dit stavas digitalisering.
