Den svenska sysselsättnings-statistiken är missvisande

Den svenska sysselsättningsstatistiken är gravt missvisande och bör kompletteras med självförsörjningsstatistik.

Den svenska sysselsättnings-statistiken är missvisande 1
Johan Eklund, vd, Entreprenörskapsforum, professor i nationalekonomi

Det faktum att en individ är sysselsatt i den officiella statistiken innebär nämligen inte att vederbörande per automatik även har tillräckliga inkomster för att vara självförsörjande, skriver Johan Eklund.

Självförsörjningsnivån i den svenska befolkningen i arbetsför ålder (20–64 år) ligger betydligt under sysselsättningsgraden. Om det handlade om enstaka individer skulle denna skillnad inte vara något problem, men faktum är att det handlar om hundratusentals personer.

Det torde förvåna en stor del av landets innevånare att lite drygt 600.000 utrikes födda i yrkesverksam ålder år 2016, och sannolikt än fler i dag, saknade självförsörjning! Det motsvarar fem till sex medelstora svenska städer!

Diskrepansen mellan sysselsättning och självförsörjning är problematisk av flera anledningar. Först och främst är sysselsättningsstatistiken sannolikt en av de viktigaste ekonomiska indikatorerna vi har för att förstå tillståndet i den svenska ekonomin. Den ligger också till grund för den ekonomiska politikens utformning. På vilket sätt är ett sysselsättnings- eller arbetslöshetsmål meningsfullt om det inte även innebär att människor är självförsörjande? Därtill tycker sannolikt gemene man att det är märkligt att någon kan ses som sysselsatt men samtidigt sakna självförsörjning.

Vad mäter då sysselsättningsstatistiken? Statistiska centralbyråns sysselsättningsstatistik avser att mäta om en individ var sysselsatt en timme under november månad. För att göra detta används dels en urvalsundersökning (AKU) som sedan används för att uppskatta sysselsättningsgraden i befolkningen som helhet (RAMS).

För en tillsvidareanställd heltidsarbetande individ sammanfaller sysselsättningsstatistiken med självförsörjningsstatistiken. För individer med ”svag arbetsmarknadsanknytning” kan dock en diskrepans uppstå. Om det handlade om en liten grupp individer skulle detta måhända inte vara anmärkningsvärt, men givet gruppens omfattning blir det en ansenlig skillnad.

I en analys nyligen publicerad vid Entreprenörskapsforum – När blir utrikesfödda självförsörjande? – undersöks hur många som uppnår en lågt satt gräns för självförsörjning. Undersökningen omfattar hela befolkningen i arbetsför ålder, 20–64 år, under perioden 1990 till 2016. Som gräns för självförsörjning används fyra prisbasbelopp vilket motsvarar ungefär 12 500 kr per månad efter skatt. Detta är en medvetet lågt satt självförsörjningsgräns som motsvarar såväl OECD:s relativa fattigdomsgräns som bidragsnivåerna i Sverige.

År 2016 – det vill säga under högkonjunktur – var knappt 90 procent av den inrikes födda befolkningen samt individer med ursprung i våra nordiska grannländer sysselsatta. Endast 73 procent nådde dock upp till vår självförsörjningsgräns. Vi kan dock se stora skillnader mellan grupper. För individer med ursprung i Afrika och Mellanöstern låg till exempel sysselsättningsgraden på 63 respektive 53 procent medan självförsörjningsgraden låg på 38 respektive 36 procent. Och drygt 600.000 utrikes födda i arbetsför ålder saknade alltså självförsörjning 2016.

Historiskt har arbetsmarknadsutfallen för grupper med svag arbetsmarknadsanknytning och otillräckliga kunskaps- och färdighetsnivåer försämrats i samband med kriser, men även permanent efter det att ekonomin återhämtat sig. Tyvärr finns det inte mycket som talar för att det skulle vara annorlunda efter att coronakrisen klingat av.

I en välfärdsstat som den svenska med omfattande transfereringssystem och inkomstutjämning måste en självförsörjningsdefinition ta avstamp i ett livstidsinkomstperspektiv. En individ kan anses vara självförsörjande när denna inte är en nettobidragstagare sett under hela livscykeln. Frågor som: Vilka inkomstnivåer ska en individ uppnå för att klassas som självförsörjande och hur länge måste dessa inkomster upprätthållas behöver besvaras. Det kommer inte att räcka att vara självförsörjande endast några år under sitt yrkesverksamma liv. Varje icke självförsörjande individ ökar försörjningsbördan och blir självförsörjningsgraden för låg kommer det underminera välfärdsstaten.

Detta för även med sig implikationer för den ekonomiska politikens utformning. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör till exempel utvärderas utifrån ett hållbart självförsörjningsperspektiv snarare än ur ett sysselsättningsperspektiv.

Utöver det dystra faktum att många människor i arbetsför ålder saknar självförsörjning drar jag tre slutsatser:

* Argumenten för att reformera och modernisera arbetsmarknaden förstärks på ett kraftfullt sätt när vi ser till omfattningen på den ekonomiska utanförskapsproblematiken som en låg självförsörjningsgrad innebär. Utifrån de låga självförsörjningssiffrorna framstår de av utredaren Gudmund Toijer föreslagna reformerna av Las som väl balanserade.

* Sverige behöver införa ett självförsörjningsmål och komplettera sysselsättningsstatistiken med ett väldefinierat självförsörjningsmått. Ett sådant mått bör ta hänsyn till huruvida en individ ökar eller minskar försörjningsbördan. Utan denna statistik riskerar vi framgent stå inför obehagliga ekonomiska överraskningar.

* Och för den kommande migrationsöverenskommelsen har perspektivet avgörande betydelse – det behövs omfattande reformer för att de utrikes födda Sverige redan tagit emot ska kunna integreras på såväl arbets- som bostadsmarknad.

Αv Johan Eklund, vd, Entreprenörskapsforum, professor i nationalekonomi