Inte så sällan används ordet ”yttrandefrihet” i samband med diskussioner om vad Twitter och Facebook låter sina användare skriva.
Det är mer aktuellt än någonsin, då såväl Twitter som Instagram och Facebook valde att stänga Donald Trumps konton efter vad som hände i Washington den 6 januari.
Hur skulle man kunna föra en diskussion om detta ur ett svenskt legalt perspektiv? Vi kan ju först och främst konstatera att både Twitter, Instagram och Facebook är i allra högsta grad privata aktörer som tillhandahåller tjänster på Internet – det finns många sådana, även i Sverige. Om man som användare väljer att öppna ett konto hos t ex Facebook, så kan man endast göra det om man godkänner de villkor som Facebook ställer upp.
En tjänsteleverantör, både på Internet och i verkliga livet, kan välja att sätta upp vilka villkor som helst, så länge de inte strider mot en lag. Levererar du en tjänst mot betalning, så behöver du t ex följa vad Konsumenttjänstlagen säger, säljer du på distans så gäller distanshandelslagen. Säljer du produkter i en affär till konsumenter, så gäller Konsumentköplagen. Men om du levererar en tjänst på Internet som är gratis (vi lämnar diskussionen om att din information är en inkomstkälla för tjänsteleverantören därhän just nu) så står det dig fritt att sätta upp i stort sett vilka villkor som helst. Tycker man att endast kattmänniskor med röd jacka ska få vara med i ens forum, så är det ok. Om man går med på de villkoren, så måste man också följa detta, annars kan tjänsteleverantören agera enligt användarvillkoren och stänga av dig om dessa ger den möjligheten. Ett avtal är ett avtal – både tjänsteleverantören och användaren har rättigheter och skyldigheter enligt villkoren för tjänsten helt enkelt.
De allra flesta aktörerna som tillhandahåller utrymme för användare att skriva på nätet i Sverige har villkor för tjänsten. Vanligt är t ex att man som tjänsteleverantör säger att användare inte får bryta mot en lag om de använder tjänsten, och om man skulle göra det ändå, har man som rätt att stänga av användaren. Om jag som användare av en tjänst på Internet olovligen laddar upp upphovsrättsligt skyddat material, så bryter jag mot lag, och den ansvarige för hemsidan kan därmed stänga av mig om det följer av deras villkor. Samma sak gäller om man laddar upp barnpornografi eller hetsar mot folkgrupp. Grunden för denna ”avstängning” är civilrättslig eftersom jag lovat att inte agera på det sättet i det avtal jag träffat med min tjänsteleverantör. Bryter jag mot det avtalet ger tjänsteleverantören rätt att agera på ett visst sätt.
Användarvillkoren speglar normalt sett det legala ansvar en aktör har i Sverige – den så kallade BBS-lagen innebär att en tjänsteleverantör som förmedlar meddelanden på en elektronisk anslagstavla (text, bild, ljud eller annan information) också bär ett visst ansvar för vad som faktiskt anslås på denna anslagstavla. Man ska ha uppsikt över denna och om man får kännedom om att ett meddelande som t ex innebär uppvigling (brottsbalken 16:5) eller olaga hot (brottsbalken 4:5) finns på denna elektroniska anslagstavla är man skyldig att ta bort sådana meddelanden.
Tjänsteleverantörens användarvillkor speglar alltså den skyldighet tjänsteleverantören har enligt lag – men den är av praktiska skäl ofta något vidare. Det är nämligen inte helt lätt för en privat aktör att självsvåldigt komma fram till att någons foto av barnen som badar är en semesterbild eller en barnpornografisk bild. Ibland är gränsdragningen mellan lagligt och olaglig uppenbar, inte sällan är det en svår bedömningsfråga. Gör man fel bedömning, så riskerar man att bryta mot BBS-lagen och just därför är ofta de egna användarvillkoren ”vidare” till sin natur. Man kommer överens med användaren att det är upp till tjänsteleverantören att bedöma om man anser att något kan vara olagligt och att man som tjänsteleverantör i så fall har rätt att t ex stänga av en användare.
Men vad har detta med yttrandefrihet att göra frågar man sig? Jo, frågan handlar just om huruvida man som användare av en tjänst har rätt att posta vad man vill på den aktuella tjänsten. Yttrandefriheten är grundläggande, både i Sverige och i USA, där nu frågan om den sittande presidenten får säga vad han vill på sociala medier är brännande aktuell.
I Sverige regleras yttrandefriheten i Yttrandefrihetsgrundlagen men kan sägas kompletteras av Tryckfrihetsförordningen. Båda är grundlagar i Sverige och en del av vår svenska ”konstitution”, för att jämföra med USA. Det är begrepp som generellt nog anses betyda att alla alltid får säga och skriva vad som helst, även om de flesta inser att det finns undantag.
I yttrandefrihetsgrundlagen framgår att man har rätt att i bland annat ljudradio, tv och andra tekniska upptagningar har rätt att ”offentligt uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst” (YGL 1:1). I Tryckfrihetsförordningen anges att var och en har rätt att i tryckt skrift uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst (TF 1:1). Undantag finns dock till detta. I Tryckfrihetsförordningen framgår att om man bryter mot viss lag i tryckt skrift, så anses gärningen vara ett tryckfrihetsbrott. Sådana brott är bland annat olaga hot, förolämpning och förtal, uppvigling, uppror och högförräderi (TF 7 kap). I Yttrandefrihetsgrundlagen hänvisar man till samma bestämmelse i Tryckfrihetsgrundlagen som nyss nämndes. Om man bryter mot de lagar som är uppräknade i TF:s 7 kapitel i ett program eller en teknisk upptagning så är det yttrandefrihetsbrott.
I praktiken får man alltså inte säga eller skriva vad som helst, det finns en ram inom vilken man måste hålla sig.
Hur förhåller detta sig till sociala medier då? Jag utelämnade en väsentlig detalj ovan rörande yttrandefriheten. Enligt 1 § kapitel § i YGL så syftar lagen till att säkerställa yttrandefriheten i förhållande till det allmänna. Hela paragrafen lyder som följer (min kursivering):
Yttrandefrihetsgrundlagen 1 kapitel 1 §
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Sociala medier (om det är privata aktörer) har alltså ingen skyldighet att ge alla och envar rätt att yttra sig fritt. En sådan tjänsteleverantör väljer hur de vill leverera tjänsten och de som accepterar de villkoren och öppnar ett konto får vackert acceptera villkoren för detta. Eller så accepterar man inte dessa villkor och då blir man inte användare av tjänsten.
Den svenska staten får inte begränsa ett meddelande som faller under yttrandefrihetsgrundlagen, men en privat aktör har faktiskt rätt att ha synpunkter på innehållet.
Motsvarande reglering finner man i Tryckfrihetsförordningen, där ett censurförbud finns (1 kap 8 § TF), som innebär att en myndighet eller annat allmänt organ inte får granska en skrift före tryckning och förbud mot tryckning får inte förekomma. Bara om innehållet i en tryckt skrift strider mot tryckfrihetsförordningen får en myndighet eller annat allmänt organ hindra bland annat spridning. Även tryckfrihetsförordningen syftar alltså till att säkerställa medborgarens rätt att fritt skriftligen yttra sig i förhållande till staten – inte privata aktörer.
Både Twitter och Facebook kom fram till att vad Trump postade (skrift samt ljud och bild i det här fallet) stred mot deras användarvillkor, enligt deras bedömning. Därmed menade de att Trump bröt mot deras användarvillkor, och den avtalsenliga påföljden ”avstängning under en period” blev aktuell för den sittande presidenten. Att så skedde är alltså rent juridiskt inte kontroversiellt, även om Trumps agerande i sig är desto mer uppseendeväckande.
Översatt till ett svenskt sammanhang, med tanke på vad som nämnts ovan om yttrandefriheten i Sverige, får man konstatera att Trump får använda sig av andra kanaler än just Twitter och Facebook om det han har att säga strider mot deras villkor. Men det finns också utrymme att diskutera om Trumps agerande kan strida mot lag på ett sådant sätt att det i Sverige skulle anses vara ett yttrandefrihetsbrott. Twitters och Facebooks användarvillkor ger alltså bolagen rätt att själva göra en bedömning om det som sades var inom ramen för vad de anser lämpligt, utan att behöva ta ställning till om det rent juridiskt innebar att han bröt mot en lag.
Naturligtvis är det så att vi har två helt olika lagstiftningar här och olika typer av rättsskipning – vad Trump gör i USA ska inte bedömas enligt svensk rätt. Men principerna är på många sätt desamma och diskussionen ofta förekommande även i Sverige.
Om Facebook stoppar ett svenskt inlägg som Facebook anser vara ”falskt innehåll” så får Facebook göra det, eftersom deras egna villkor ger dem den rätten. Det innebär inte att den som skrev innehållet har berövats sin yttrandefrihet, det innebär endast att den personen har brutit mot den överenskommelsen man gjort med Facebook.
Yttrandefrihet är viktigt – men det gäller att hålla isär äpplen och päron. Facebook och Twitter är privata aktörer som inte är skyldiga att ge varje människa en plattform för att yttra vad som helst. Den starka ställning dessa gigantiska aktörer har innebär dock stora svårigheter både etiskt och moraliskt – utanför det rent juridiska systemet som jag försökt belysa ovan, har de något annat ansvar för det som publiceras på deras tjänster? Den diskussionen kommer att fortsätta, inte minst i skenet av händelserna på Capitol Hill den 6 januari 2021.
Sara Malmgren, advokat på Foyen Advokatfirma
