I takt med att fabrikerna blir allt mer digitala ställs nya krav på de anställda och på hur arbetet bäst bör organiseras.
Jan Johansson, professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet
I ett industrinära projekt vid Luleå tekniska universitet undersöker forskare i arbetsvetenskap hur svensk metallindustri kan förbereda sig inför den fjärde industriella revolutionen.
– Många har en bild av stålbranschen som ”dark, dirty and dangerous”. Men det är en bransch i förändring där allt mer automatiseras, snart kör truckarna själva också, säger Jan Johansson, professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet.
Industri 4.0 är ett nytt industrikoncept där alla maskiner länkas ihop via internetbaserade systemlösningar. Maskinerna kan kommunicera med varandra och ta beslut, vilket innebär att fabrikerna kan bli nästan helt autonoma i framtiden. Projektet ”Attraktiva arbetsplatser genom Industri 4.0” finansieras av Vinnova, SSAB och IF Metall med totalt fem miljoner kronor. Forskningen i projektet fokuserar på tre grupper: processoperatörer, underhållspersonal och entreprenörer.
För processoperatörerna kan digitaliseringen innebära att gamla praktiska yrkeskunskaper ersätts med avancerat kontrollrumsarbete, att kunna tolka, förstå och styra processen, analysera avvikelser och fatta självständiga beslut när problem dyker upp.
– Ju mer automatiska systemen blir, desto viktigare blir övervakning och underhåll. Samtidigt skapar digitaliseringen möjligheter att decentralisera styrningen av produktionen, kanske till och med till ett annat land. Det gör att vi behöver hitta nya sätt att organisera arbetet, säger Jan Johansson.
Mer kontrollrumsarbete med fler kvalificerade arbetsuppgifter leder till en säkrare arbetsmiljö.
Förhoppningsvis kan denna förändring även attrahera fler kvinnor till stålindustrin, men det är något som branschen måste jobba aktivt för.
– Teknik är fortfarande ganska associerat till män och manlighet, speciellt vid mansdominerade industrier. I det här projektet ska vi söka vägar för att undvika sådana kopplingar, fortsätter han.
– Risken är också att arbetet blir utarmat, att datasystemen tar hand om så mycket att det bara blir restuppgifter kvar. Vår forskning handlar om att tillsammans med SSAB och IF Metall bygga upp en beredskap inför förändringarna. Genom att vi har anställda med redan från början tror vi att vi kan hitta bra lösningar för hur framtidens attraktiva arbetsplatser i stålindustrin kan utformas. Vi kan inte vara rädda för den nya tekniken. Håller vi fast vid det gamla förlorar vi konkurrenskraft i världen, svensk industri slås ut och vi blir arbetslösa, avslutar Jan Johansson.
