Högsta Förvaltningsdomstolen beslutade nyligen att inte meddela prövningstillstånd i de så kallade Klockmålen.
Därmed står vad som får anses vara nya utgångspunkter för bedömningen av sanktionsavgifters proportionalitet fast.
Dessa utgångspunkter riskerar få till följd att mindre aktörer drabbas av relativt sett hårdare sanktionsavgifter än stora aktörer.
I en artikel publicerad den 12 oktober 2022 (länk) problematiserade undertecknade Länsstyrelsens och vissa underinstansers proportionalitetsbedömningar vid utdömande av sanktionsavgifter för överträdelser av penningtvättsregelverket. Slutsatsen var att främst Länsstyrelsen, men i viss mån även underinstanserna, påför verksamhetsutövare sanktionsavgifter som med beaktande av tidigare domstolsavgöranden kan uppfattas som oproportionerliga. Det fanns därför ett behov av vägledning från högre instans.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nu beslutat att inte meddela prövningstillstånd i de s.k. Klockmålen. Därmed har HFD indirekt klargjort vad som gäller beträffande sanktionsavgifters proportionalitet. Samtidigt innebär de uteblivna prövningstillstånden att flertalet betydelsefulla frågor lämnas obesvarade med ett osäkert rättsläge som följd.
Klockmålen rörde handlare av exklusiva armbandsur som alla hade gemensamt att de gjort sig skyldiga till överträdelser av penningtvättsregelverket. Kammarrätten beslutade under år 2021 att påföra klockhandlarna sanktionsavgifter i spannet 2,2 MSEK upp till och med 8,5 MSEK, i enlighet med Länsstyrelsens beslut. Kammarrättens avgöranden överklagades till HFD där prövningen skulle avse sanktionsavgifternas storlek. Genom att inte meddela prövningstillstånd har HFD bekräftat kammarrättens rättstillämpning.
Prövningstillstånd hade dock varit önskvärt, i synnerhet i ljuset av det s.k. ”Casino Cosmopol”-målet där kammarrätten under år 2020 gjorde uttalanden beträffande sättet på vilket proportionalitetsbedömningen av penningtvättssanktioner ska göras. Där uttalade kammarrätten att penningtvättsregelverket riktar sig mot verksamheter som storleksmässigt kan ha miljardomsättningar och att en inbördes proportionalitetsbedömning därför ska göras mellan de aktörer som kan påföras sanktionsavgifter.
Detta, som det får förstås, för att undvika att mindre aktörer påförs sanktionsavgifter av sådan storlek att det blir omöjligt att påföra större aktörer relativt sett lika ingripande sanktionsavgifter utan att slå i taket för maximal sanktionsavgift (drygt 10 MSEK). Inom ramen för Klockmålen har nu Rob Engström AB, vars omsättning vid tidpunkten uppgick till drygt 158 MSEK, påförts en sanktionsavgift uppgående till drygt 85% av det maximala sanktionsbeloppet.
Därmed kommer det fortsättningsvis inte vara möjligt att påföra verksamhetsutövare med upp till tiotalet gånger större omsättning likvärdigt ingripande sanktionsavgifter utan hinder av taket för maximal sanktionsavgift. Detta riskerar i förlängningen medföra att mindre aktörer drabbas av relativt sett hårdare sanktionsavgifter än stora aktörer.
Att HFD inte släppte upp Klockmålen till prövning är därtill olyckligt givet att det hade behövts klargörande av hur en viss överträdelse ska omsättas i ett faktiskt belopp för sanktionsavgift. På denna punkt är penningtvättslagens förarbeten svepande, vilket fått till följd att såväl Länsstyrelsen och underinstansernas bedömningar spretar. Att så är fallet framträder inte minst vid en jämförelse av Klockmålen. Rob Engström AB och AB Nymans Ur 1851 gjorde sig båda skyldiga till vad kammarrätten ansåg vara ”synnerligen allvarliga överträdelser” pågående under en längre tid. De var båda aktiva inom samma riskutsatta bransch. Likafullt påfördes Rob Engström AB en sanktionsavgift uppgående till 8,5 MSEK medan AB Nymans Ur 1851 påfördes en lägre sanktionsavgift om 6 MSEK.
Detta trots att AB Nymans Ur 1851:s omsättning var mer än tre gånger så hög som Rob Engström AB:s omsättning. Varför Rob Engström AB under dessa omständigheter påfördes den högre sanktionsavgiften, och AB Nymans Ur den lägre, går inte att sluta sig till ur domskälen. Inte heller framgår varför sanktionsavgifterna bestämdes till just 8,5 MSEK respektive 6 MSEK och inte något annat belopp i det tillämpliga spannet, vilket sträcker sig från 5 000 SEK till drygt 10 MSEK. Domskälen saknar helt enkelt transparens vilket gör det svårt att resonera kring vad som är en proportionerlig sanktionsavgift. De inbördes oklarheterna medför därtill olyckligtvis att sanktionsavgifterna framstår som närmast godtyckliga.
Det hade varit önskvärt att HFD tagit chansen att bringa klarhet i frågan om hur proportionerliga sanktionsavgifter ska beräknas. Så blev inte fallet och följden härav riskerar bli att underinstanserna även fortsättningsvis påför verksamhetsutövare spretiga sanktionsavgifter med bristfällig transparens. Eftersom sanktionsavgifterna inte tycks behöva bestämmas med hänsyn tagen till andra aktörer som omfattas av penningtvättslagstiftningen riskerar i synnerhet mindre aktörer tunga ingripanden. Det är därför av stor vikt att verksamhetsutövare som omfattas av penningtvättslagen, även mindre sådana, säkerställer förekomsten av verksamhetsanpassade och dokumenterade penningtvättsrutiner. Detta dels för att minimera riskerna att verksamheten utnyttjas för illegitima syften, men också för att undvika att verksamheten blir föremål för betungande ekonomiska ingripanden.