Ardalan Shekarabi (S), civilminister, skrev nyligen på DN debatt om digitaliseringen. Om hur regeringen via ett reformpaket ska återföra Sverige till digitaltoppen i världen.
Digitaliseringsguru Jonas Söderström sågar förslaget.– Det kommer att tolkas som att fler digitala system ska införas snabbare, det skapar stora risker, säger han.
Myndighets-Sverige har tappat inom digitaliseringsområdet, skriver civilministern i Dagens 
Nyheter .Och enligt en EU-studie är vi sämst i Norden på användarvänlighet, transparens och IT-säkerhet. Det är dessutom olika kvalitet beroende på var i Sverige man bor, uppger han.
Detta ska åtgärdas med reformer och paket i fem punkter. Man ska: ta fram en nationell digital infrastruktur, få till ökad digital mognad, främja digital innovationsförmåga, röja juridiska hinder för ökad digitalisering och tillsätta en myndighet med samlat ansvar.
”Vi kommer nu att driva igenom ett digitaliseringspaket för alla Sveriges myndigheter och i samarbete med kommuner och landsting. Målet är att Sverige ska återta sin position som världsledande. Flera miljarder kan frigöras genom att vi nu växlar upp digitaliseringsarbetet”, skriver skriver Ardalan Shekarabi (S) i DN.
Kommer man att lyckas om man gör i enlighet med förslaget i DN, Jonas Söderström, UX Designer och digitaliseringsguru? Det är förstås i huvudsak bra effekter som Ardalan Shekarabi är ute efter. Spara pengar. Effektivisera. Få bort dubbelarbete. Att röja juridiska hinder och få till en samlad myndighet för digitaliseringsfrågorna är också vettigt. Om myndigheten också kunde få uppdrag som den ”IT-haverikommission” som smarta personer föreslagit i två decennier nu, vore det utmärkt.
Men…? Men det finns också ett par tydliga problem med regeringens sätt att ta sig an området. I väldigt hög grad behandlar de digitalisering som ett mål i sig – inte som ett medel. Digitalisering kan både öka och minska effektivitet. Min käpphäst är att digitalisering av onödig byråkrati slukar mer resurser än den sparar, och dessutom genererar ännu mer ny administration. Som forskaren Anders Ivarsson Westberg konstaterat, har till exempel varje projekt inom polisen för att förenkla administrationen lett till mer administration. Om man inte angriper tillväxten av onödig administration vid roten, kommer en “förenkling” bara att fyllas med mer och ny byråkrati. Det är så alla organisationer fungerar – analoga eller digitala.
Och…? Ett annat problem är den starka tonvikten på att ”öka takten”. Jag förstår att man vill driva på på vissa områden. Men eftersom detta kommer att tolkas som att fler digitala system ska införas snabbare, skapar det stora risker. Vi vet ju att skälet till att så många projekt havererar är just brådskan. Se till exempel Jordbruksverkets system för EU-bidrag . Man pressade länsstyrelserna att betala ut pengar trots att man visste att systemet räknade fram felaktiga belopp; för att korrigera det tvingas man göra korrigeringar i efterhand. Inte mycket besparing.
Appen som hastades fram för att användas i fält tålde inte att det kom regndroppar på den. Och arbetsförmedlingens ” 100 miljoner till ny sajt ” var till största delen kostnader på grund av att man först gjort en snabblösning som sedan kostade mycket mer. Och när man skulle göra om det underskattade man tiden igen. Ett annat perspektiv som helt saknas är sårbarheten hos digitala system .
FRA avslöjande nyligen att vi utsätts för tusentals IT-attacker per månad . Man kan skydda sig mot angrepp – men försvar kostar och minskar de föregivet enkla vinster man i teorin kan uppnå. Grundproblemet är att politiker inte förstår att vi har byggt in oss i så komplexa system att det finns få enkla vinster längre. Moores lag till trots befinner vi oss på den avtagnade marginalnyttans utplanande kurva – den som till och med vänder nedåt om man går för långt. Det är som om regeringen skulle sätta som mål att öka användningen av antibiotika, utan att förstå konsekvenserna – dess minskade effekt. Eller som om de skulle driva igenom jättelika motorvägsprojekt för att lösa trafik… Eh, visst ja… Shekarabi talar om att ”öka den digitala kompetensen”. Tyvärr tror jag inte han menar riktigt samma sak som jag. Så, hur ska man göra?
Att miljarder slösas bort på dåliga digitala system beror inte på att beställare i offentlig sektor har blivit dummare, utan just på brådskan och på att förväntningarna på vad systemen kan åstadkomma har hajpats upp till orealistiska nivåer. Målet borde i första hand vara att öka det värdeskapandet arbetet . Bara så kan man förbättra förvaltning och prioritera bort onödig administration och onödiga system. Risken med Shekarabis budskap, med dess signalord som ”öka” och ”snabbare” är att det driver oss ännu längre in en allt mer komplicerad labyrint av system med fler och fler svagheter.
Vi behöver egentligen redan idag särskilda kompetenser för att avveckla system. Den digitaliseringsflora vi har är inte hållbar.
